Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år och då började jag gå upp ordentligt. Första gången jag egentligen bantade var när jag var 18 år och gick med i Viktväktarna. Jag gick ner 18 kg och var så fin. Men dessa kilon gick jag upp igen + lite till. Sedan har det fortsatt så hela mitt liv, jag har alltid bantat eller gått igenom dieter men misslyckas hela tiden.
Jag är så trött på att misslyckas med att hålla vikten!
Jag låg och funderade över vad jag egentligen utsatt mig för i mitt liv, med mer eller mindre lyckat resultat. Oj, vad jag kämpat...
- Viktväktarna - 18 kg
- Danmarkspiller (typ amfetamin) - 30 kg
- Flygvärdinnebantning
- Cambridge
- Kaffe och cigg - 20 kg
- Träning (och diet) - 30 kg
- Pulverdiet i 5 veckor -12 kg
- Läkemedelsstudie (blev ej godkänt pga biverkningar) - 34 kg
- Herbalife
- GI-metoden
- Reductil
- En massa olika bantningspiller
- Nu jäklar ska jag äta som man ska och börja träna
- ...
Jag har nog lyckats gå ner med varje metod, men dessvärre gått upp allt + lite till varenda gång.
1989 började jag träna och åt bra vilket gjorde att jag gick ner till 60 kg. Jag höll vikten i 4 år och mådde så bra både fysisk och psykiskt. Då tränade jag 6 dagar i veckan och ibland 2 ggr per dag. Det var kanske inte alltid så hård träning, men jag var singel och hade inte så mycket annat att göra samt att det var så skönt att vara på gymet med träning, bastu och "jag var på gymet-känslan". Jag kunde köpa kläder ur vanliga sortimentet och behövde inte leta efter XXL, jag tränade kontinuerligt, jag hade en självkänsla, självrespekt och självförtroende.
När jag träffade min dåvarande man och blev med barn gick jag upp 12 kg som jag gick ner igen, fick ett barn till och gick upp 12 kg och gick ner igen lååångsamt. Men sedan började vikten sakta men säkert att öka kilo för kilo och snart var jag tillbaka till mitt stora jag igen - och mådde så dåligt. Jag hetsåt, bantade, försökte börja träna, försökte äta "som man ska", försökte och försökte - så jag gick åtminstone inte upp till 3-siffrigt.
När jag träffade min nuvarande man för 8,5 år sedan vägde jag 62 kg och hade gjort det i nästan 6 månader. Detta var efter att jag varit med i läkemedelsstudien och jag mådde lika bra som jag gjorde förra gången jag var normalviktig. Jag blev väldigt snabbt med barn och gick upp 35 kg och de kilona bär jag fortfarande med mig.
Jag har bara varit normalviktig när jag varit singel - har jag insett. Varje gång jag är i ett förhållande går jag upp i vikt och ser ut och känner mig som en stor gris. Jag vill vara smal och fin och fräsch och i ett förhållande! Jag vill att min man ska vara stolt över mig - fast egentligen är det jag själv som vill vara stolt över mig själv föresten.
Jag har faktiskt klarat mig från att gå över 100 kg-strecket... Men därför har jag också hamnat i den knasiga situationen att jag inte är tillräckligt överviktig för att kunna få professionell hjälp på samma villkor som om jag vägt mer. Jag har haft mellan 30 och 36 i BMI i nästan hela mitt vuxna liv, vilket är fetma och över 35 är ju faktiskt sjuklig fetma!
Nästa steg i mitt liv är Beslutet - jag skriver vidare under den rubriken...
